Igår tänkte jag på en sak. Allt man tappar genom livet. vare sig det är materiella ting eller känslor, vänner eller kanske till och med förståndet?

När man är liten tappar man ju allt hela tiden innan man har lärt sig greppa ordentligt. Det är en ständigt stigande kurva som slutar när man är gammal med att man tappar minnet. där i mellan så är det en sak jag har funderat på. man tappar så många vänner i takt med att tiden går. vissa växer man ifrån, vissa flyttar, vissa bara försvinner. Hur hårt man än håller i så tappar man vissa saker ändå.

Ibland tappar man ett glas så det spricker i tusen delar, ibland tappar man en vän man har älskat i tusenfalt.

Man önskar ibland att man kunde spola tiden till det ögonblick innan man tappade greppet. man önskar man hade hållt i bara lite hårdare. Men är det någon idé att tänka bakåt? det som har hänt, har hänt. vissa saker kanske man kan återfå greppet om, men det är mycket man inte kan få tillbaka.

Jag har tappat mycket, precis som resten av planetens befolkning har jag tappat glas, brickor, vänner, förståndet. Jag hoppas bara att jag aldrig tappar minnet. speciellt inte minnet av det jag tidigare har tappat.

Till alla mina vänner, ägodelar och sinnen jag kan komma att tappa: Jag håller så hårt jag kan.